Livets gång

I min blogg skriver jag aldrig om andra. Jag skriver mest om saker och händelser som rör jobbet, och skriver jag mer personliga saker handlar det enbart om mig själv. Personer som inte själva valt att vara med (mina barn till exempel) namnges inte och fotas aldrig så att ansiktet syns (är inte med särskilt ofta heller).

För två veckor sedan hände något som kommer att få stora konsekvenser för mig, framför allt personligen, men även jobbmässigt. Jag har tvekat länge kring att skriva om det i min blogg, samtidigt känns det väldigt märkligt att låta bli. Min älskade pappa, mentor och stora kunskapskälla, som senaste halvåret kämpat hårt mot sin cancer, togs ifrån oss. Det var stillsamt och fridfullt när det hände, men känns ändå helt brutalt. Overkligt, orättvist, ofattbart och oändligt sorgligt.

Jag känner stor glädje och tacksamhet över allt jag fått i form av kunskaper och värderingar, och är glad över alla fina pratstunder vi hade, inte minst nu på slutet.

Idag har vi begravning för pappa. Livet blir aldrig mera sig riktigt likt.

Natti natti, min älskade pappa.