Vad hände med begreppet Grön måndag, eller Meatless monday? Länge sedan man hörde det uttrycket, tänker jag. Är det för att folk har tröttnat eller för att det känns som att vi passerat den nivån? Och vi pratar inte om flexitarianer så ofta. Det är liksom helt normalt att äta lite av allt…
Jag äter gärna grönt alla dagar i veckan, men flexar friskt. Varför malla in sig i ett fack och begränsa sina möjligheter till god mat och härliga upplevelser?! Jag tycker det är minst lika viktigt att fokusera på vad maten ger, i form av näring, hälsa, upplevelser, biologisk mångfald, öppna landskap. Med våra matvanor kan vi påverka så många olika faktorer och dimensioner som har betydelse för både oss själva och andra, både nu och för framtiden.
För några år sedan kändes det djärvt att prata om att äta vegetariskt en gång i veckan. Det är rätt intressant att det har gått från något ganska udda till något som man bara ”gör” utan att tänka att det är särskilt speciellt. Många har gått från att ha kött som sitt förstahandsval till att äta mestadels växtbaserat och äta kött mer sällan. Man behöver inte vara vegetarian för att äta vegetariskt.
Härom dagen lyssnade jag på Richard Tellström som bl a berättade att ”vegetariskt” för första gången kommit med på svenskarnas tio-i-topplista för vardagsmat. Vegetariskt samsas på listan med specifika rätter som Spagetti och köttfärssås och Korv Stroganoff. Så vi är väl inte riktigt ”där” än. Först när vi har specade rätter som Falafel, vegetarisk lasagne och Pulled Oumph på listan kan vego anses ha nått hela vägen hem till de svenska köksborden.
