Ibland vill man bara bita sig i tungan.
I morse fick jag frågan om jag inte skulle följa med och springa Trailkungen på lördag. Njaee, det känns lite för långt. För mycket. För tufft. Och för snart; att springa 14 km i terräng nu på lördag. Men det kändes ju ändå lite lockande. Pirrigt redan då.
Och nu får jag skylla på Facebook. För innan jag egentligen hade bestämt mig för egen del kastade jag iväg utmaningen till Mia, en nyfunnen vän (som spelar i en helt annan division – körde bl a Ironman i början av hösten). Och hon sa ja direkt.
Fasen. Nu kan jag ju inte backa. Nu är det bara att köra; Testa en rätt mycket tuffare utmaning än jag hade tänkt mig just den här veckan.
Är redan lätt nervös, men det ska bli jäkligt kul. Loppet går delvis i skogen där jag brukar löpträna så till viss del är jag mer förberedd än jag varit vid flera andra lopp. Men 14 km – det är dubbelt så långt som jag brukar springa. Jaja, med rätt inställning och bra uppladdning ska det nog gå.
Dags att börja pimpla rödbetsjuice nu då…
