Speciella matbehov och -önskemål är relativt vanligt vid neuropsykiatriska funktionshinder, men det är inte så allmänt känt att det kan ha med diagnosen att göra, utan upplevs ofta som matkrångel. Artikeln nedan skrev jag för ett par år sedan till Dietistaktuellt. För såväl personal som möter dessa elever i skolan, som för föräldrar och anhöriga, är det bra att veta mer om bakgrund och samband – för att öka förståelsen och bemöta dessa individer på ett bra sätt.
Neuropsykiatriska funktionshinder – hur påverkar de kosten?
Ola Ståhlberg är legitimerad psykolog och medicine doktor som arbetar vid Rättsmedicinalverkets rättspsykiatriska avdelning i Göteborg. I maj 2015 disputerade han vid Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet med avhandlingen ”Comorbidity across childhood-onset neuropsychiatric disorders”. Forskningen fokuserar främst på hälsoaspekter vid ADHD och/eller autismspektrumstörningar. På en utbildningsdag för dietister berättade Ola Ståhlberg om sina tankar kring hur kostvanor och livsstil kan påverkas av neuropsykiatriska funktionshinder.
Neuropsykiatri innefattar bland annat diagnoser inom ADHD-spektrat, autism (inklusive Aspergers syndrom) och utvecklingsstörning. Komorbiditet är vanligt, bland annat är ADHD och autism ofta kombinerat med exempelvis depression, ångest och ätstörningsproblematik (främst bulimi/binge eating, loss of control eating). Dessutom finns en ökad risk att drabbas av sömnstörningar, kroniskt smärttillstånd och utmattningssyndrom.
– Kosten påverkas av flera av de neuropsykiatriska diagnoserna. De här patienterna har ofta flera överlappande diagnoser, och ju fler diagnoser desto mer ökar sannolikheten för att det även ska finnas avvikande beteenden kring maten, berättar Ola Ståhlberg. Kost och ADHD är ett hittills ganska obeforskat område. Det vore väldigt intressant att till exempel titta på förekomsten av neuropsykiatriska tillstånd vid en överviktsenhet. Neuropsykiatriska funktionshinder kan vara en delförklaring till att vissa individer drabbas av fetma.
– Det är inte ovanligt att diagnoserna är kopplade till missbruk, inklusive matmissbruk. Något är rubbat i hjärnans belöningssystem; man kan inte vänta på belöning, och när belöningen väl kommer får man inte samma effekt som andra, berättar Ola Ståhlberg. En patient med neuropsykiatriska problem behöver ofta hjälp med att se saker från olika håll. Man behöver jobba mycket med feedback och bekräftelse, ha mycket tålamod och jobba långsiktigt i små steg. Att se långsiktigt på livsstilsförändringar kan vara svårt – att dela upp i korta genomförbara moment och ge feedback efter hand fungerar bättre.
Styrs av impulser och känslor
Ett av kärnproblemen vid neuropsykiatriska funktionshinder är att man har svårt att reglera när man ska vara aktiv och när man ska vila. Exekutiva funktioner är störda, vilket påverkar förmågan att planera, organisera, komma igång eller avsluta och man har svårt med affektreglering: känslorna är ofta starka och man kan bli jättearg för småsaker vilket innebär problem i vardagen.
– 4-7% av skolbarn har ADHD. Motsvarande siffra hos vuxna är 2-4%. Symtomen växlar och hos en subgrupp kan man säga att det ”växer bort”. Hos ungefär 50% blir symtomen efter hand så svaga och diffusa att man inte längre kan säga att diagnosen är relevant – men många har bestående problem, berättar Ola Ståhlberg.
Diagnoskriterierna kring neuropsykiatriska funktionshinder är utformade för barn och unga. Klinisk symtombild krävs för att ställa diagnos och kriterierna behöver uppdateras och utformas på ett sätt som även fungerar och är relevanta hos vuxna patienter.
– Den som varit hyperaktiv som barn blir ofta rastlös som vuxen men impulsiviteten hålls mer inombords eller blir mer märkbar i djupare relationer. Fysisk impulsivitet övergår ofta i verbal impulsivitet eller impulsivitet i känslolivet. Det ställer till stora sociala problem och det kan göra det svårt att leva ihop med en partner och bilda familj.
Olika diagnoser – olika matproblem
– Ätstörningar och liknande förkommer relativt ofta vid ADHD och/eller autism, men kanske i ännu högre grad vid ångest, depression och personlighetsstörningar som ju dessutom till sin prevalens är ”större” sjukdomsgrupper.
– Kopplingen mellan ADHD och bulimi är det samband som det skrivits mest om, enligt Ola Ståhlberg. Binge eating är en nyare diagnos där man ofta går upp kraftigt i vikt eftersom kompensatoriska beteenden inte ingår. I litteraturen är det inte alltid definierat vilken av dessa man studerat.
– Problematiken beror delvis på att det fattas en regleringsmekanism i belöningssystemet. Dysfunktionell affektreglering, det vill säga en onormal styrning av reaktioner och känslor, leder till såväl okänslighet som överkänslighet. Man lär sig inte av sina erfarenheter, man har en hög grad av ångest och utsätter sig gång på gång för det man får ångest av.
Vid ADHD har man svårt att se konsekvenser av sitt handlande. Känslorna i förhållande till situationer och händelser är orimligt starka och ett okontrollerat överätande eller hög alkoholkonsumtion är relativt vanligt.
Vid autism har man svårt att koppla rätt känsla till de yttre omständigheterna. Här är ett anorektiskt beteende vanligare, man äter extremt ensidigt och har mycket idéer kring vad och hur man ska äta. Perceptuella avvikelser kring konsistens, smak och temperatur förekommer och tvångstankar kring ätandet är vanligt. Kraven är ofta mycket specifika och svåra att förstå för andra, till exempel val av porslin och bestick, plats att äta på, exakta tillagningsförfaranden och omständigheter kring måltiden och ätandet. Ätproblem som barn är ofta ett tidigt tecken, kanske har man redan som liten haft en överkänslighet för smakupplevelser.
Andra symtom som kan vara förknippade med neuropsykiatrisk störning är till exempel hypokondri, hälsoångest och ortorexi och dysmorfofobi. Dysmorfofobi, eller Body Dysmorphic Disorder, innebär extrema komplex och en sjuklig upptagenhet kring hur andra uppfattar ens kropp. Ofta gäller det inbillade, eller för utomstående obetydliga, utseendedefekter och man lider så mycket av sitt utseende att det kraftigt påverkar det sociala livet.
Bipolär sjukdom förekommer relativt ofta tillsammans med ADHD. Att klara livsstilsförändringar på egen hand är svårt, man måste ha mycket stöttning. Man saknar ett konsekvenstänk och förmåga att tänka abstrakt. Misslyckande med en kostförändring kan innebära ytterligare bakslag och förvärra sjukdomsbilden i stort.
– Uppdelningen i de olika diagnoserna är högst schematisk och de överlappar ofta varandra. Det finns knappast några ”rena” diagnoser, förtydligar Ola Ståhlberg.
Dietisten har en viktig roll
Personer med neuropsykiatriska funktionshinder finns överallt. Vissa har under lång tid klarat sin vardag utan stora problem, dem kan man bland annat träffa på i primärvården eller i samband med att de behandlas för någon somatisk sjukdom. Tillstånden förvärras ofta i samband med stora livshändelser; att flytta hemifrån, börja jobba eller vid skilsmässa. Det är vanligt att ångest eller depression tillkommer, och kanske även droger eller alkoholmissbruk.
Som dietist bör man vara vaksam på specifika impulsiva beteenden generellt: kanske ett okontrollerat beteende och missbruksbeteende kring alkohol, spel, sex eller mat, växlande stämningsläge eller svårigheter att reglera sitt känsloliv. Specifikt kring maten kan vara att man äter på konstiga tider eller har ett extremt beteende till exempel vad gäller hur fort man äter eller i vilka mängder. Behandlingsprogrammen innebär oftast medicinering och psykoterapi och man behöver ha ett multiprofessionellt team. Kostbehandlingen måste gå hand i hand med övrig behandling för att man ska nå framgång.
– Patienten har svårt att klara misslyckanden och bakslag så det är viktigt att man har tillgång till de resurser som krävs och inte känner att man måste klara allt på egen hand, understryker Ola Ståhlberg. Var beredd på starka reaktioner när det blir motgångar och låt processen ta tid. Stress blir väldigt kontraproduktivt.
Många av dem han träffar är även fysiskt i mycket dåligt skick. De har dålig kondition och kostvanorna är ofta väldigt bristfälliga.
– Det borde finnas en dietistkonsult att tillgå vid varje psykiatrisk avdelning. Framför allt i mer komplicerade fall bör samarbete mellan psykiatrin och dietist utvecklas. Att få hjälp med att komma till rätta med exempelvis sina sömnvanor är en självklarhet – professionell hjälp med kosten borde också vara det! avslutar Ola Ståhlberg.
Publicerat i Dietistaktuellt nr 3/2016