För två år sedan blev det för mig extremt tydligt hur kropp och själ hänger ihop. Jag har alltid haft träningen som en ventil när jag haft lite för mycket att göra, känt mig lite låg eller bara behövt en stund för mig själv. Jag har tränat för att jag i hela mitt vuxna liv älskat att röra på mig och mått väldigt bra av det. Jag har älskat att ta i och jobba hårt, gillat att pressa mig själv, att utmana och tänja på gränserna.
Men plötsligt sa hela systemet NEJ. Jag orkade inte röra mig. Musklerna ville inte. Jag hade knappt kraft till att göra det mest nödvändiga. Orkade inte ens tänka tanken att jag kanske skulle må bättre av att jogga en runda eller gå på ett gympapass. Snälla yogapass och promenader i skogen kändes okej, men där gick gränsen.
Tre år tidigare hade jag fått veta att min pappa hade cancer. Redan när det upptäcktes var sjukdomen spridd men pappa hade en väldigt positiv inställning, och olika behandlingar och mediciner provades och gav effekt under perioder. Vi hade lärt oss leva med oron, och pendlandet mellan hopp, förtvivlan och ännu djupare förtvivlan.
Under pappas sista sex månader blev han allt sämre och oron och sorgen var oerhört tärande. Jag kände mig helt utmattad och känslorna satte sig rent bokstavligt i kroppen. Jag fick ledvärk, inflammation i en armbåge och väldigt ont i ryggen.
Nu har det snart gått ett år sedan pappa dog. Nu säger kroppen JA igen, om än lite försiktigt. Jag är fortfarande inte alls lika stark som förut, jag känner inte att kraften för de riktiga utmaningarna finns där – och jag ser ingen anledning att springa lopp eller på annat sätt sätta någon press på mig själv.
Men jag är på gång och känner att jag sakta men säkert bygger upp mig igen. Träningen är skön och lustfylld, och jag njuter av känslan av att jag är på väg tillbaka.