Börjar bli lite nervig inför lördag. I ett svagt ögonblick någon gång tidigt i våras tyckte jag att det var en lysande idé att fira min födelsedag genom att delta i premiären för Malmömilen. Nu är det fem dagar kvar och jag undrar varför jag egentligen ska göra det. Vad har jag gett mig in på den här gången?
Klockan 3 går starten. Klockan 7 kommer gästerna. Hur ska det gå ihop? Hinner jag duscha?
Med lite god framförhållning och bra planering – och goda systrar som lagar mat, och bra man som passar våra barn – ska det nog gå.
När man springer längre sträckor kan man lufsa på och få ganska bra tider bara genom att … lufsa. Men ju kortare sträcka desto fortare måste man springa. Jag gillar milsloppen på ett sätt – det är kul och går ganska fort. Men å andra sidan ökar mina prestationskrav. Jag vill ju ha en bra tid. Särskilt på lördag. Samtidigt är det när jag springer fort jag får ont i min skinka – min Akillesröv, som jag kallar den när jag är sur över att kroppen protesterar mot vad jag utsätter den för.
Hjärnspökena krigar i mitt huvud. Hoppas (och innerst inne vet jag) att de hoppingivande goda, riddarna segrar – de som ger mig kraft och positiva tankar. Så kanske jag kan vara så här glad någon gång strax före kl 4 på lördag.
Här kan man ta en titt på bansträckningen:
http://www.malmomilen.se/images/malmomilen_karta_110607.pdf
Bild: Marathonfoto
1 kommentar
[…] var under fredagen rätt tveksam till att genomföra Malmömilen, det kändes som ett onödigt stresmoment, men jag är väldigt nöjd över att jag gjorde det. Det […]